“Wake up (wake up)
Grab a brush and put a little makeup
Hide the scars to fade away the shake up
(Hide the scars to fade away the shake )
Why’d you leave the keys up on the table?
Here you go create another fable

Oh, trust in my, self-righteous suicide
I cry when angels deserve to die
In my self-righteous suicide
I cry when angels deserve to die”

Inte nog med att man inte alls känner sig särskillt glad, var ett tag sedan jag var det nu så har man gått och dragit på sig feber. Känns inte riktigt som en förkylning kanske bara är kroppen som söger ifrån för att jag har tränat lite för mycket det senaste. Får väl ta och vila ett par dagar och inte träna, fast det känns också väldigt tråkigt ftersom det är det enda som är roligt för tillfället. Något som jag ser framemot att göra varje gång, hade varit ännu roligare dock om jag hade haft någon att träna med.
Låten ovan är en låt som gått varm hos mig de senaste dagarna, vet inte riktigt vad det är som gör den så bra. Dock har meninegen “I cry when angels deserv to die” satt sig på hjärnan och tycker att den säger så mycket. Visst har vi alla männsikor som är som änglar för oss, ibland kanske för en kortare tid i livet, ibland för en mycket lång tid. Men ibland kommer det en period då även änglar gör fel eller sviker oss och då inte längre förtjänar att vara änglar för oss. Ja ja bara min små tankar, har en tendens att få små fragment av låttexter att fastna på hjärnan och sedan hitta min egna inebörd av dem, något som tilltalar mig.

“She’s gone
And I’m gonna find her
It’s been so long
Yeah I’m gonna find her
She’s gone away

When it goes away
I’ll dig a hole

Wasted and I’m out of patience
It’s been so long
Yeah I’m out of patience
She’s gone away

Pain goes away
I dig a hole

Runnin’, goin’ out at night
Friends they push and pull you
Burn out ground poor flowers
Spinning falling outta time

When it goes away
I’ll dig a hole

La la la la, ooh
I’ll dig a hole
La la la la, ooh
When it goes away
La la la la, ooh
I dig a hole
La la la la, ooh
Pain goes away”

Nu har det hänt riktigt mycket sedan jag sist skrev något här, min bil har blivit inlöst av försäkringsbolaget. De kommer alltså inte reparera min fina pärla. Har därför varit och kollat på nya ersättare och har funnit en värdig ersättare. Får dock vänta tills efter jag kommer hem från USA innan jag får hämta ut den så får köra runt i min gigantiska hyrbil tills dess. Förstår inte hur man kan skicka ut en sjusitts minivan som hyrbil, inte riktigt det behovet jag har men de hade väl troligen inget annat. Var väl fler än jag som var av vägen kan jag tänka mig.
I fredags hade vi även svensexa för min vän som skall gifta sig om någon vecka, därför som jag skall resa till USA. Så klockan hann bli ganska mycket innan jag var hemma i min lägenhet igen men hann ändå få ihop ca 2 timmars sömn innan det var dags att gå upp och jobba på lördag. Tillbringade 4 timmar med att gräva hål för att vi senare skall bygga ett nytt skärmtak, fick lite skön muskelträning iaf.
Men nu är jag precis hemkommen från att ha firat farsdag med mina föräldrar och syskon. Alltid trevligt med en familjemiddag med mammas mat.

“Say your prayers little one, Don`t forget my son
To include everyone, I tuck you in
walk within, Keep you free from sin
’til the sandman he comes

Sleep with one eye open
Gripping your pillow tight
Exit light, Enter night
Take my hand, We’re off to never never-land

Something’s wrong, shut the light
Heavy thoughts tonight
And they aren’t of Snow White
Dreams of war, Dreams of liars
Dreams of dragons fire
And of things that will bite, yeah

Sleep with one eye open
Gripping your pillow tight
Exit light, Enter night
take my hand, We’re off to never never-land

Now I lay me down to sleep
Pray the lord my soul to keep
If I die before I wake
Pray the lord my soul to take

Hush little baby don’t say a word
And never mind that noise you heard
It’s just the beasts under your bed
In your closet and in your head

Exit light, Enter night
Grain of sand
Exit light, Enter Night
Take my hand, We’re off to never never-land”

Sommardäck, snö och broräcke är ingen bra kombination. Jag som tyckte att jag haft nog med negativa saker som hänt mig det senaste, fast den här får jag nog skylla mig själv för. Borde haft vinterdäck på bilen för över en vecka sedan men man skall ju alltid vara ute i sista minuten, att man aldrig lär sig. Många telefonsamtal har det blivit för att få bilen från ödemarken ute i ingenstanns till en verkstad. Hyrbil har jag också fått fixat men den får jag först imorgon. Åååå vad jobbigt allt är och ååå vad dyrt det kommer bli :/ Men inget ont som inte har något gott med sig brukar man ju säga, så nu väntar jag bara på den här otroliga överaskningen med massa gott i som snart borde komma. Så dagen har varit rätt så tung idag med, tur att man har nära till gymmet i alla fall så man kan gå dit och träna bort sina frustationer.  Nu fattas det väl bara att man inte kan somna för att man har varit på ett så pisshumör hela dagen. Men nu skall jag lägga mig ner för att sova och så får jag göra som Metallica: -Pray the lord my soul to keep, If I die before I wake, pray the lord my soul to take. Godnatt!

“Everyday takes figuring out how to live
Sometimes it feels like a mistake
Sometimes its a winners parade
Delight and Angers
I guess thats the way its supposed to be…

Please heal me, I can’t sleep
Thought I was unbreakable
But this is killing me, Call me, everything
Make me feel unbreakable, Lie and set me free

I feel the fear takes hold
Affraid this hell I create is my own
Come my franticness, I cant take it anymore
This used to be my own world
But now I’ve lost control

Please heal me, I can’t sleep
Thought I was unbreakable
But this is killing me, Call me, everything
Make me feel unbreakable, Lie and set me free

Chasing leftovers, Under the fading sun
Searching for shelter, I feel my time has come

Please heal me, I can’t sleep
Thought I was unbreakable
But this is killing me, Call me, everything
Make me feel unbreakable, Lie and set me free”

Livet har sina upp och nergångar men nu det sista har det varit mer ner än upp. Ganska så mycket mer ner skulle jag säga. Skulle så gärna ha någon som fick mig att se det positiva här i livet, någon som fick mig att känna mig “unbreakable” igen. Men att varje dag gå och hoppas på att något skall hända gör bara varje dag mer outhärdlig. Just nu fyller jag mina dagar med arbete och träning, börjar bli en träningsnarkoman. Har tränat så mycket det senaste att jag till och med dragit på mig en och annan skada p.g.a. överträning. Borde nog ta det lite lugnt och låta kroppen återhämta sig men vad skall ja ta mig till då? Har iof börjat rita lite igen och om jag får tag på en scanner så kanske jag till och med lägger upp några nya bilder. Nej dags att ta och få lite sömn så att jag kan vakan till en ny dag av träning och arbete.

“I don’t belong here
I never saw this on the path I walk
The blood-stained walls, the lines of chalk on the floor
It’s getting so hard
I never saw the backlash when the tide began to rise
I can’t remember
The way it was when everything felt right
My mouth held shut and eyes sealed tight with control

So I remember on the inside…

I found a dark, infernal place I don’t want to face anymore
Somehow, I won’t stop feeding the pain
My heart’s just the same as before
I found a dark, infernal place that I don’t want to face anymore…
…somehow…

So now I’m stuck here
Between the guilty and the insincere
The words I spoke have left me here all alone
I should have known this
Never saw the backlash when the tide began to rise.
I wish it all gone……
I could’ve burned it when I had that choice
And now I’d die to kill this noise in my head

So I remember on the inside, the inside…

If this is all the love my spirit can give
Just take it back tonight
There is not a reason more to live…”

Allt känns väldigt tungt just nu men det är ändå så mycket bättre än det var för några veckor sedan. Men den här låten med Demon Hunter får representera hur jag mår. Klipper in nedan ett inlägg som jag skrev innan den här sidan skapades känns bra att få med det här så att det sparas med.

Tisdag 21 sep 2010

Life sucks!

Jag vet inte vad jag känner längre, har bara en stor hård knöl i magen som vägrar att gå bort. För andra gången i mitt liv har jag blivit dumpad av någon jag älskar och inte sett det komma fören det var för sent att göra något åt det. Är jag så dum? eller skanar jag något i min hjärna som andra har för att kunna avläsa människor.
Jag känner mig iaf värdelös just nu, skulle var så skönt att slippa vakna imorgon till en ny dag i helvetet. Ett helvete som jag har bott i de senaste dagarna nu. Hur hamande jag här?
Det känns skönt att bara skriva ner allt man har i hjärnan det liksom frigör plats för något annat förhoppningsvis något bra, men vad vet jag.
En av de jobbigare sakerna just nu är att behöva gå till jobbet och försöka verka glad, vara något som jag inte är. Kan ju inte direkt stå i en kassa och gråta, gapa åt folk eller be dem dra åt helvete och lämna mig ifred även om det är precis vad jag skulle vilja göra.
Men vill jag vara ifred? Det är ju då alla tankarna smyger sig på mig:
-Jag är värdelös, ingen kommmer någonsin att älska mig, vad är det för fel på mig, är jag så tråkig, om jag bara hade…
De negativa tankarna tar aldrig slut och det är nu när man skall lägga sig det är som värst.
Får en att tänka på den där låten Det gör ont med Lena Philipsson, aldrig tyckt om den men just nu så tilltalar den mig på något vis.
Jag är glad att mina föräldrar finns här för mig i den här perioden av mitt liv, efter att hämtat mig mitt i natten efter en av de värsta bussresorna i mitt liv så körde de inte hem mig till mitt utan hem till deras utan att ens diskutera med mig om det. De har tagit hand om mig så gott de har kunnat och det har varit skönt att ha någon att prata med. Jag är inte den som pratar med mina föräldrar särskillt mycket och speciellt inte om mitt privatliv. Men det känns bra att ha gjort det och haft någon som lyssnat på allt när jag inte har någon annan att prata med. Jag skäms över att jag inte har någon vän som är mig så nära så att jag kan prata med den om allt. Hade vart så skönt att ha det, men har väl levt i någon fantasivärld om att ensam är stark. Utan mina föräldrar så hade jag nog bunkrat in mig i min lägenhet inte ätit något inte gjort något, säkert inte på hela veckan. De har fått mig både att sova äta och träffat lite folk vilket har varit bra för mig men inte varit helt lätt.
Men nu börjar vandringen, making my way to heaven, through a thousand miles of hell.